Sagan om Masugnen

0

Masugnen  i Sverige har en lång historia. Masugnstekniken började användas i Sverige redan på 1100-talet. I början på 1980-talet utgrävdes en välbevarad ruin efter en masugn i Norbergs kommun kallad Lapphyttan, som övergivits på 1300-talet. Undersökningarna visade också att äldre ugnar hade legat på samma plats redan i slutet av 1100-talet.

Med masugn menas en stor ugn för malmsmältning. Det är en ugn byggd på höjden med ett schakt på flera meters djup och ursprungligen c:a 1-2 meters diameter på vidaste stället. Masugnen beskickas uppifrån med järnmalm samt kalk och träkol. Blästerluft blåses in i ugnens nedre del. Processen innebär att järnet reduceras ut ur malmen och smälter. Det järn som tappas ut ur ugnen benämnes råjärn eller tackjärn och innehåller cirka fyra procent kol. Det senare måste avlägsnas för att järnet skall bli smidbart.

Omkring 1830 kunde en masugn producera 3–4 ton tackjärn per dygn. Vid mitten av 1600-talet beräknas den svenska tackjärnsproduktionen ha legat på cirka 25 000 ton per år.

Masugnen byggdes av praktiska skäl vid ett vattendrag med ett lämpligt fall, som kunde driva bälgarnas vattenhjul. Dessutom skulle masugnen gärna stå i en backsluttning. Man kunde då bekvämt och praktiskt med kärra förra upp malm och kol till toppen av ugnen direkt från upplaget på planen ovanför. En sådan masugn kallades mulltimmerhytta och byggdes och användes ända till 1800-talets mitt.

Yrkesfolk inom järnhanteringen kom till Sverige från Vallonien I Belgien under 1600-talet och framåt. De tillämpade ett nytt byggnadssätt för masugnar utan timmerkista. Den noga hopfogade grundmuren av tuktad sten fortsattes hela vägen upp, sammanhållen av ankarjärn. Man talade om masugn av fransösk (fransk) typ eller stenmasugn.

Mot 1800-talets mitt infördes under trycket av ökande konkurrens olika förbättringar av masugnen, som gällde bränsleekonomi och produktions-volym. Tidigare hade schaktet varit helt öppet i toppen och överskottet av masugnsgas brann med öppen låga. Nu slöt man till med en huv och kunde ta ut den obrända gasen för andra värmningsändamål.

Mot slutet av 1800-talet började man slutligen efter utländska mönster bygga masugnar av specialtegel i stället för natursten. Steg för steg koncentrerades järnframställningen till allt färre och större masugnar, byggda i anslutning till nya stålverk och träkolet ersattes med koks.

Läs mer om Åminnes sjömalmshytta, sjömalmsupptagning mm på Åminne Bruksmuseums hemsida.

Share.

Comments are closed.